Den här bilden är Stina tagen halv tolv på måndag kväll den 12 mars. Då har jag gått med värkar i ungefär 4 timmar och sambon är påväg hem från Stockholm.
Det tog en stund för oss att fatta att fatta att det faktiskt var på gång.
Återkommer med fortsättning..
Jag har väl aldrig varit så satans rastlös i hela mitt liv! Och särskilt när jag vet att jag bara borde slappna av och njuta av lugnet före stormen. Men jag vill ha storm! Jag trivs i storm och oväsen! Nu har jag vilat nog. Problemet är ju iofs att jag inte orkar göra annat än att just vila. Just nu avskyr jag att inte göra nåt. Jag tillochmed duschar på trug för att jag ska ha nåt att göra.. Och tro mig, nu är jag renast i landet. Nä. Kom ut nu mitt lilla troll!
Aaaaa hjälp! Datumet är om 5 dagar! Självklart så betyder inte det sååå mycket.. 5%av alla föds på beräknat datum.. Men fanns jag vill ju att vår lilla pryl ska komma ut och hysa med oss!! jag har för mig att jag inte har några känningar, men lite tryck nedåt och lite sammandragningar är väl kanske känningar.. Men inget som gör ont. Jag läser på fb gruppen om massa som har förvärkar, och massa krämpor. Jag blir avis! Men jag kommer lätt få äta upp dom känslorna när det blir dags..
Jag kollar mycket på förlossningsserier. Mest för att jag tycker det är betryggande att se vad som kan hända. Det gör mig mindre orolig faktiskt. Många får ju panik och tror att allt de ser i dessa program kommer hända, men med tanke på att många program är inspelade i usa där det bor bortåt 50milj eller nåt och det varje avsnitt är det ett eller två fall som är komplicerat. Det är en väldigt liten del alltså:-) men sen är ju jag en sån som går runt och tänker " det händer aldrig mig".. Men vad skulle det kunna göra för skillnad om jag istället gick omkring och trodde att allt skulle hända mig?
Det är nu 9 dagar till datumet som är satt efter ul. Men om man ska räkna efter mens så är det på torsdag det är dags så jag satsar på det. Jag känner mig tung och besvärad. Det tar så mycket tid att bara röra sig och dessutom så är det lite smärtsamt i ljumskarna då och då men det är allt. Bebis är himla knölig och puttar runt lite oftare så jag hoppas verkligen på att det är nåt slags tecken på att hen är på g så småningom :-)
Jag har en såååå liten hormonrand, mer som ett blyertsstreck. Och två små prickar ovanför naveln som kliar ihjäl mig! Nu känns det verkligen att det är dags snart, jag är ju ganska trött på att bara vänta. Det är ju dags tycker jag. Det mest spännande just nu är ju hur det kommer sätta igång. Kommer det bli pang bom, smygande smärta, ska vattnet gå, slemproppen kanske lossnar, jag kanske inte fattar det förrän det gör skitont. Kommer sambon hinna hem. Osv osv.. Hur det kommer att vara under förlossningen det tror jag att jag ska vänta med att fundera på för mycket. que sera!
